Tiden är lite för lång nu

När jag här om dagen gick ut i trädgården för att hämta min tvätt och stora mjuka snöflinger började falla så kändes det lite rätt på något sätt. För ungefär samtidigt som den där blixtrande varma febrari-våren försvann, så försvann också hoppet, hoppet om en fri och härlig sommar. (Ps. Ursäkta slarvig dagboksskiss)

Måndag kl 01:42

Jag försöker somna,
Men jag kan inte
Och jag är inte ensam


Istället är jag klarvaken
Och tillbaka på parkeringen
Där jag nyligen sprang på en vän

Jag lyste upp,
Gick mot henne, redo att kramas
När jag plötsligt kommer på mig själv
Och backar igen...

Och jag är åter hemma hos svärisarna,
Tillsammans med min dotter
Som brutit sig in i huset
Trots att vi har en mysig lekdejt utomhus

Hon sätter sig i farfars favoritfåtölj,
Där hon så många gånger smygit sig på honom,
kittlat honom under fötterna 

 

Mitt hjärta blir tungt,
Det börjar bli svårt nu,
Svårt att vara tapper,

För trots att vi hör till dem,
De lyckligt lottade,
Vars nära och kära fortfarande lever 

Och trots att vi,
parerat det ganska bra
Umgåtts, kalkyretat rätt, haft tur

Så börjar det bli tungt,
För, lets face it
En viss skada är redan skedd,

Så mycket tid,
Som vi har förlorat,

Så mycket tid,
Som vi aldrig får tillbaka

Och tidigare drömmar,
Om resor och krogkvällar
Känns inte längre så centralt

Utan det är den enkla drömmen,                           om en fika, med nära och kära,                                i ett varmt hus                                                      Som håller mig vaken om nätterna <3