Den tysta natten

Jag och Sten <3

Jag kommer hem sent,
Ingen möter mig i dörren. 

Huset har somnat, 
och det är lite skönt. 

En debatt pågår i min mobil,
Men jag orkar inte, 
Lägger den ifrån mig.

Jag kliver ut genom dörren,
Sätter mig på trappen. 

Sitter där,
Länge

I mörkret,
I den kompakta tystnaden, 
I den stjärnklara natten. 

Det sipprar in..

 

Den där känslan som jag inte 
riktigt kan sätta fingret på..  <3  

Långsamt och försiktigt, 
Sipprar det in, 

I en dröm,
När jag går över en bro
Och ser soldater marschera under oss

I drömmen stirrar jag på dem, 
chockad över att de faktiskt är här 

I ett nyhetsinslag, 
När en skadad soldat pratar i kameran
För att sekunden senare visas död i min tv

Och det slår mig,
Ingen har varnat för obehag
Detta är normalt, detta är vardag nu. 

Eller när jag och en vän går längs en gata i Kalmar,
Det är sent och en tjock dimma smyger in

Vi skrattar och har trevligt,
Men ändå drar jag kappan tätare omkring mig,

Det är någonting i luften

Långsamt och försiktigt,
Sipprar det in,  Det obehagliga

Ett ögonblick kort

Förr var jag rädd för att gå själv i mörker. Men denna 
vinternatt, på årsdagen av min fars död, njöt jag
av att vandra i en glittrande stjärnklar natt med en
fullmåne som lyste upp min väg <3 

Tidig januari

Och jag är jättestressad  

Ettt ton med saker att göra

Och jag ligger efter

Men jag tar ändå ett beslut,
Flexar ut tidigt, 

och möter upp en vän

Vi ger oss ut i skogen,

Och långsamt 

Dras jag in i allt det vackra 

Den glödheta solen, 

Som går ner över trädtopparna

Hennes fina hund, 

Som hittar en gigantisk pinne

Som hon ivrigt släpar runt på 

Vi viker in på en stig,

Ett elljusspår,

Som påminner om nått

Och plötsligt är jag där,

En annan tid, en annan plats

Mamma och pappa,

Som drar oss,

I varsin pulka

Vid vårt barndomshem 

Och jag står där i spåret

I nutid

Och betraktar oss,

Minnet är så starkt, 

så nära,

Inte alls långt bort 

Och det slår mig,

Hur allt,

Är blott ett ögonblick kort.

Mina kloka vänner

Mina vänner.. <3 

 

Min väns bebis ligger och sover i bilen 
Vi låter de äldre barnen leka fritt medan jag plockar fram två stolar 

En enkel uppgift
Då vi ännu inte tagit in våra utemöbler

Vi sätter oss i varsin stol, 
Blickar ut över skogen framför oss, 
Och jag börjar lågmält berätta.. 

Hennes svar är rappt och snabbt 
Och hon får mig att le 

Jag sätter mig tvärs över armstödet
Låter benen dingla fritt
Och lyssnar på hennes ord

Och åter igen fascineras jag, 
Över hur min kloka intelligenta vänner
Alltid lyckas ge mig 100 % olika svar

Och jag älskar det, 
För deras klokhet, smälter samman
Gör mig stark och hel <3

En sista gång...

 

Eköns strand.. <3 

Så för en sista gång

Stiger du i land.. 

Vid Eköns strand

Våren har kommit

och jag ser dig le

Bland vitsippor och blåsippor 

Du går med lätta steg

Älskade pappa, 

nu finns du inte mer <3

Det ofattbara

När två jasplan sveper över våra huvuden... och det känns.. väldigt nära. 

När de första rapporterna kom,
Så fyller jag en stekpanna med bacon

Jag står i mitt kök,
Rör med sleven i en tjock svampsås
Och lyssnar

Lyssnar
på det ofattbara,
Som strömmar ur min mobil

Jag stirrar ner i den fräsande stekpannan, 
Och tänker på min farfar
Som skadade sitt ben i slaget i Narvik

Och på min morfar,
som under finska vinterkriget
Lät hästen skena medan ryssen sköt efter honom

Och jag undrar, 
Om min spontana reaktion,
ett starkt sug efter fet mat 

Är det bara en slump,
Eller finns det en uns av ärvd kunskap? 

Att i krig, är mat prio 1,
Äta, vila och spara på krafterna,
För krafterna behövs, den dagen det smäller. 

Det finaste jag har

Hade nyligen följande konversation men en god vän kring ordet bästis,

Mina vänner, det finaste jag har <3